Att
kämpa hela vägen
”Jag kände att
i dag dör jag hellre än blir tvåa.” Stina Nilssons ord till SVT:s reporter
direkt efter hennes historiska slutspurt i damernas skidstafett i årets VM är
redan bevingade. Eftersom jag var på jobb i England när stafetten kördes såg
jag den inte i realtid (även om jag hade kunnat hade det varit svårt; i England
är intresset för skid-VM i det närmaste obefintligt), men jag fick en målande
beskrivning av det hela efteråt av min 17-åring, som hade sett stafetten på TV
och blivit helt tagen av upplevelsen. Senare såg jag också delar av
stafettlagets bragdinsats och Nilssons imponerande slutspurt på SVT Play.
Vilken fantastisk idrottsprestation av ett hårt kämpande lag!
Även om det är
få av oss som har erfarenheter av idrottsprestationer på VM-nivå kan vi som
leder och jobbar i projekt faktiskt känna igen oss i den situation som det
svenska damstafettlaget befann sig i där i Österrike: krav att prestera på
topp, på så kort tid som möjligt, och med begränsade resurser. En del av oss
gillar känslan av tävling, och särskilt i början av ett lopp – ett projekt – är
energin på topp: alla möjligheter finns och alla känner sig fräscha och
taggade. Men hur är det på slutet, när resurserna i det närmaste är förbrukade,
men när man fortfarande har en bit kvar till målgång?
Jag tänker
ibland att jag är en typisk projektmänniska. Jag gillar variationen och
betydelsen av att situationsanpassa mitt sätt att leda och styra beroende på
projektkontext. Jag blir lätt uttråkad om jag måste repetera samma processer om
och om igen. Och det är väl inget märkligt med det egentligen; det är kanske så
man behöver vara funtad för att gilla att jobba i projekt.
Men baksidan av
att fungera så här är att det finns en risk att man inte avslutar befintliga
projektet snyggt – det är ju så mycket roligare att gå vidare till nästa.
Min kollega och
goda vän Tina Karrbom-Gustavsson och jag satte i höstas igång ett
revideringsprojekt av vår bok Projektledning
som gavs ut av Liber 2009 (2:a upplagan kom 2012). I början var vi båda
entusiastiska: vi spånade kring och skrev fram nya avsnitt, strök stycken som
inte kändes aktuella längre, och grävde fram nya exempel och ny forskning att
referera till. Vi jobbade växelvis och lämnade stafettpinnen mellan oss ett par
gånger innan vi strax före jul skickade in det nya manuset till vår förläggare.
Han såg över ändringarna och det digitala korrekturet kom sedan i retur till
oss för granskning. Den senaste månaden har vi ägnat mycket tid åt att läsa
boken från början för att försäkra oss om att den reviderade texten hänger ihop
och att figurer och bilder fungerar. Det har varit tungt, för i mitt huvud är
projektet redan levererat; det var det redan när vi skickade in våra ändringar
till förlaget före jul. Men så funkar det inte: i ett bokrevideringsprojekt
ingår flera korrekturvändor som är viktiga för att projektet ska levereras med
kvalitet. Så jag har fått tvinga mig till att uppbåda energi till den här
slutsträckan.
Jag tänker att
det är just då – när resurserna är i princip slut och när målet är inom
räckhåll, men ännu inte nått – som Nilssons ord kan inspirera. Tänk vilken
glädje när man kan stå där på pallen och se tillbaka på sin och det övriga
lagets prestation, och vara nöjd med det vi levererade tillsammans.
Vad gör du för
att kämpa hela vägen?
Anette Hallin
Docent i
företagsekonomi vid Mälardalens högskola
anette.hallin@mdh.se
Vad gör du för att kämpa hela vägen? Dela med dig i vår LinkedIn-grupp "PMI Sweden Chapter"!
2019-04-10