Korruption och moral – låt oss hjälpa varandra att göra rätt
En av de mest nedladdade vetenskapliga artiklarna inom projektledningsområdet är en artikel som handlar om korruption. I den här bloggen funderar Anette Hallin, professor i organisation och ledning vid Åbo Akademi och Mälardalens högskola, över vad det kan bero på. Finns korruption verkligen i projekt-Sverige?
Korruption. Inte är väl det något som vi förknippar med projekt i vår del av världen? Tankarna går snarare till skrupellösa politiker i obskyra, icke-demokratiska länder och till gastkramande Hollywood-filmer. Men det finns. Även om Sverige klarar sig bra i internationell jämförelse – Sverige ligger som nummer 3 av 180 på Transparency International’s korruptionsindex – så är vi inte riktigt lika bra som vi tror.
Korruption brukar definieras som att en person utnyttjar sin ställning för att tillskansa sig själv eller sina närstående någon form av fördel. Enligt den här definitionen finns det faktiskt en hel del korruption i Sverige – särskilt inom offentlig sektor; allra mest, enligt professor Olle Lundin, inom kommunal sektor. Lundin menar att en del av problemet ligger i att den svenska lagstiftningen ligger efter. Det som enligt definitionen är korruption, och som även moraliskt anses vara fel, är alltså inte alltid olagligt.
Hur är det i projekt då? Ja, dessvärre finns det flera exempel på projekt som är korrupta; ofta för att upphandlingsregler inte följts. Nu vet ju alla som jobbar med projekt att upphandling är en snårig historia och vi kan förstås ha åsikter om huruvida det verkligen ska behöva vara så krångligt. Men en av anledningarna till att det över huvud taget finns regler, direktiv och lagtext för upphandlingsförfarande är ju för korruption ska motverkas, och för att säkerställa att skattemedel används på bästa sätt. Då är det förstås också rimligt att de som ansvarar för skattemedlen följer de regler, direktiv och lagar som finns, även om de kan upplevas besvärliga.
Inom projektforskningen har korruption dock inte studerats i särskilt stor utsträckning. Ett undantag är de italienska forskarna Giorgio Locatelli, Giacomo Mariani, Tristano Sainati, Tristano och Marco Greco, som i artikeln ”Corruption in public projects and megaprojects: There is an elephant in the room!” (International Journal of Project Management, 35:3, sidorna 252-268) hävdar att korruption är högst relevant i planeringen och leveransen av projekt i offentlig sektor. Artikeln, som kom 2017, är tidskriftens mest nedladdade artikel, vilket tyder på att ämnet intresserar många.
I artikeln hävdar forskarna att stora och unika projekt löper större risk att ’drabbas’ av korruption, vilket, i sin tur faktiskt riskerar projektets lyckade genomförande. Det betyder att så kallade megaprojekt, alltså komplexa projekt som kräver stora investeringar och som har långtgående konsekvenser för samhälle, ekonomi, och miljö, är de som framförallt ligger i riskzonen. Megaprojektens storlek och komplexitet gör det lättare att gömma exempelvis ekonomiska poster som härrör till mutor, eller dölja annat som härrör till dålig projektstyrning/projektledning, samtidigt som deras unika kvaliteter gör det svårt att jämföra dem med andra projekt. Dessutom har megaprojekt många intressenter, vilket också skapar goda förutsättningar för politiska, möjligen korrupta, intressen. Efter att ha tittat närmare på ett stort italienskt infrastrukturprojekt föreslår forskarna att ett sätt att över huvud taget få syn på korruption är att vidga perspektiven och göra internationella jämförelser. Även efter att hänsyn tagits till nationella och regionala skillnader torde det på detta sätt gå att få en indikation på korruption, till exempel genom att se om ett projekt blivit onödigt dyrt.
Men forskarna lyfter också betydelsen av internationella, professionella, etiska ”codes of conduct”. Och här spelar förstås certifieringsorganisationerna en stor roll.
Jag tror att forskarna har en viktig poäng. Till syvende och sist är det vi enskilda individer och de beslut vi fattar som leder till korruption – eller inte. Det är våra val som avgör om vi bidrar till att låta någon tillskansa sig fördelar på ett orättfärdigt sätt. Om lagstiftningen inte ger tydliga direktiv om vad som är rätt och fel behöver vi lita till vår inre moraliska kompass. Men det här kan vara svårt i en tid där Samhällskontraktet, alltså den outtalade överenskommelse som människor som lever tillsammans i ett samhälle har med varandra om vilka skyldigheter och rättigheter de har mot varandra, är under omförhandling (av skäl som är alltför komplexa för att diskuteras här). ”Moral” har i många kretsar blivit ett omodernt, kanske till och med negativt, begrepp, och delvis associerat med särskilda politiska åsikter. Detta trots att moral ju egentligen bara betyder ”att följa etiska normer” och ”att förstå vad som är rätt och fel”. Oavsett politisk hållning har nog de flesta uppfattningen att det är fel att man utnyttjar sin ställning för att tillskansa sig, eller sina närstående, fördelar.
Det är alltså hög tid att slå ett slag för den moraliska projektledningen. Vi behöver påminna oss själva om att som professionella kan och bör vi välja att handla etiskt, genom att inte bidra till att någon eller några får fördelar på orättmätiga grunder genom sin särskilda ställning – vare sig i det stora eller det lilla. Strävar vi alltid efter en sådan hållning kommer vi att bidra till att skapa en förväntan där de som tycker det är svårt att välja rätt för stöd. Det blir helt enkelt lättare att göra rätt.
Anette Hallin
Professor i företagsekonomi vid Åbo akademi och Mälardalens högskola
Källor:
https://www.transparency.org/en/cpi/2019
https://www.fplus.se/forskaren-korruptionen-breder-ut-sig-i-sverige/a/awerl7
https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0263786316301090?via%3Dihub
2020-12-16