Hur gör man för att göra rätt? Den moraliska kompassen och betydelsen av stillhet
I sin förra blogg funderade Anette Hallin, professor i organisation och ledning vid Åbo Akademi och Mälardalens högskola, över korruption i projekt, och uppmuntrade läsarna att hjälpa varandra att göra rätt. Hon slog – kanske lite pretentiöst – ett slag för ”den moraliska projektledningen”. Men hur gör man för att göra rätt?
Jag ägnar delar av påskhelgen till att röja i boden på landet och hittar en orienteringskompass. Den röd-vita nålen fladdrar till när jag lyfter upp den lilla plastprylen, men stabiliserar sig när jag lägger ner den på snickarbänken, och pekar efter en kort stund ut riktningen. Eller, som det mer precist heter: ”rörelseriktningen”. Det är åt det håll som rörelsen ska riktas när pilen stabiliserat sig; den väg man ska gå.
Vissa hävdar att vi människor har en inbyggd kompass; en moralisk kompass som hjälper oss att veta vad som är rätt och fel när vi ska fatta beslut att agera på. Den amerikanska professorn Marc Hauser hävdar till exempel att människan genom årtusendena evolutionärt utvecklat en känsla för vad som är rätt och fel, vilket han bland annat menar har bevisats genom att människor världen över i empiriska studier visar sig fatta likartade beslut när de snabbt måste välja mellan alternativ med olika moraliska dimensioner.
Jag känner mig tveksam till Hausers teori. Den stämmer kanske i stora frågor, men hur är det i vardagen? De flesta av oss skulle nog lätt identifiera stöld som moraliskt fel, men ibland är till synes enkla frågor mer komplicerade och kräver eftertanke. Är det till exempel moraliskt fel att ta hem en bunt kopieringspapper från jobbet för att lättare kunna skriva ut jobbrelaterade dokument? Är det mer fel att ta hem papprena om man sedan även använder dem till privata utskrifter? Är det mindre fel att ta hem bunten om man ur egen ficka betalat både för skrivaren och bläcket?
Bara under den senaste månaden har vi i medierna läst om två händelser där de inblandade människornas moraliska kompass har ifrågasatts. Först ut var P3 Gulds pris för Årets artist och Årets hiphop-artist som gick till rapparen Yasin Byn; en musiker som suttit häktad sedan nyårsafton, misstänkt för stämpling till människorov. Sedan var det turerna kring Göran Lambertz, en av Sveriges mest namnkunniga jurister, som först häktades för våldtäkt och som när han släpptes höll en famös presskonferens där bland annat SVT och Expressen gav honom möjligheten att i direktsändning, först helt oredigerat, ge sin syn på vad som hänt.
Det som intresserar mig här är inte Byns eller Lambertz eventuella brott eller omoraliska handling, utan den moraliska kompassen hos dem som befunnit sig i händelsernas periferi. Frågor som ställts är om det verkligen går att skilja på en artists konstutövning och hans agerande som privatperson på det sätt som SR:s prisjury gjorde, eller om det är rätt att ge medialt utrymme till en känd, tidigare betrodd, jurist, som bjuder in till presskonferens för att ge sin syn på ett händelseförlopp när man inte ger motparten samma möjlighet, såsom SVT gjorde?
Jag funderar över om de som fattat de här besluten kanske fattats dem lite för snabbt. Om de har litat på sin intuition utan att tänka till. Det verkar som ett beslut lätt kan bli omoraliskt om man springer för snabbt och inte ägnar några ögonblick åt att försöka se situationen ur andra/s/ perspektiv.
Även om vi nu skulle ha inbyggda kompasser måste nog dessa hanteras varsamt. De måste hållas stilla ett ögonblick för att riktningen ska uppenbara sig. Springer man för snabbt, utan att ge kompassnålen en chans att stabilisera sig, är risken stor att den efterföljande rörelsen riktas åt fel håll. Och det gäller oss alla, oavsett om vi jobbar i ett projekt som har i syfte att utse en pristagare, att ordna en direktsändning, eller något annat.
Anette Hallin
Professor i företagsekonomi vid Åbo akademi och Mälardalens högskola
2021-04-24